Nummer 9 - The Armoury Show

En av mina riktiga favoritartister genom åren var Stuart Adamson, som ledde Skids (The Saints Are Coming någon?) och Big Country fram till dess han tyvärr tog sitt liv. I Skids sjöng Richard Jobson under en period. När Skids splittrades gick även Jobson vidare och bildade gruppen The Armoury Show och 1985 kom  skivan Waiting For The Floods. Det var en logisk fortsättning på soundet från Skids och jag tycker skivan är riktigt bra. Tyvärr blev det bara denna skiva från bandet.

Nummer 8 - Lolita Pop

Kommer ni ihåg Karin Wistrand? Kommer ni ihåg Lolita Pop? Jag såg Lolita Pop på Barowiak i Uppsala när jag pluggade där. Gillade verkligen vad jag såg och hörde. Karin Wistrand var lysande och gittarsoundet mäktigt. Den självbetitlade skivan Lolita Pop från 1988 innehåller flera bra låtar. Mind Your Eye är nog den bästa. Jag köpte även CD:n Love Poison från 1989, sedan tappade jag kontakten med gruppen.

Nummer 7 - Men Without Hats

Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang jag först stötte på Men Without Hats, men det var helt klart Safety Dance som var låten. Det var en video, som förutom att låten var bra lockade till mer lyssnande. Jag hittade en tid därefter en skiva med gruppen. Skivan hette Folk Of THe 80's (Part III) från 1984 och på skivan fanns en låt som hette No Dancing. Mitt minne var inte det bästa för jag fick för mig att jag nu köpt en skiva med den utmärkta låten jag sett på video tidigare (som ju hette Safety Dance ju, pucko....). Det visade sig dock att även denna skiva var helt OK. Någon mer skiva har det dock inte blivit med dem.

Nummer 6 - AC/DC

Genom åren har jag regelbundet återkommit till hårdrocken. Ett av banden, som fortfarande i högsta grad är aktivt, är AC/DC. Den skivan jag rippat nu är Who Made Who med You Shook Me All Night Long som den bästa låten enligt min mening. Det finns dock flera klassiska höjdarlåtar från skivan. Skivan kom mitt under det glada åttiotalet, närmare bestämt 1986.

Nummer 5 - Indochine

I vissa kretsar är det ett skällsord att vara en allätare. Som du kommer att märka om du följer denna blog är att jag kanske inte är allätare, men jag har provat väldigt många olika genrer genom åren. De flesta har jag ändå till och från uppskattat och är nog ganska "bred" i mitt musikintresse. Det enda jag med säkerhet dissar är jazz (möjligen undantaget storbandsjazz som Glenn Miller). Jag har och är ett stort fann av heavy metal som Iron Maiden, men kan ändå uppskatta synthmusik som Indochine från 1984. Skivan heter Le Peril Jaune (vad betyder det egentligen?). Den stora hiten var Kao-Bang (som jag inte heller vet vad den handlar om...)

Nummer 4 - Dire Straits

Jag har en förkärlek för liveskivor. Helst ska det vara skivor som ger mer än studioskivorna. Ofta refererar jag till Dire Straits liveskiva Alchemy från 1984 som den bästa liveskivan. Långa härliga versioner av genomgående bra låtar, uppenbart utan alltför mycket mixande i studion efteråt. Man hör verkligen på publiken att det är en fantastisk konsert. Publiken blir mer och mer extatiska. Man blir avundsjuk för att man inte var där. Bästa låten är nog Tunnel Of Love.

Nummer 3 - Johnny Clegg & Savuka

I tiderna begynnelse fanns inte musikvideokanaler som MTV och VH1. Det var inte ofta man fick chansen att se en bra musikvideo. En video med Johhny Clegg & Savuka gjorde avtryck på grund av den uppenbara glädjen i musiken som återspeglas i videon. En politisk korrekt grupp från Sydafrika bestående av både vita och svarta musiker redan 1987. Låten hette Scatterlings Of Africa från skivan Third World Child. Det är också bästa låten på skivan.

Nummer 2 - Richard Marx

INTE min favorit!

Detta är närmast pinsamt. Richard Marx! Det är verkligen ingen musik som jag någonsin lyssnat på eller gillat. Skivan dök upp ur kartongen genom min kära hustrus försorg. En låt på skivan är samplad i en låt som min mellandotter gillar, med artisten Sofijah. Då erbjöd jag mig att rippa skivan, vilket tacksamt tog emot med jubel. Nu förnekar både hustrun och dottern att de brytt sig överhuvudtaget. Egentligen borde jag därför ignorera skivan, men som den strukturfascist jag är så går det inte. Gjort är gjort!

Nummer 1 - Katrina And The Waves

Här är den första LP-skivan som jag rippat med min nya leksak. Det är Katrina And The Waves med sin självbetitlade skiva från 1985, deras första internationella release (första skivan släpptes i Canada 1983 och hette Walking On Sunshine....). Den stora hiten (och bästa låten på skivan) var naturligtvis Walking On Sunshine, men det finns många glada och bra poplåtar på denna skiva. Skivan spelades MÅNGA gånger, men är i förhållandevis bra skick. Jag köpte uppföljaren också, men den får komma senare. Jag har nämligen ännu inte riktigt skaffat mig något bra angreppssätt för rippandet utan tar i princip varje skiva på måfå från den första kartongen.

Jag har skaffat ny leksak!

Min nya leksak!

I vår klädkammare har tre kartonger med LP-skivor, singlar och maxisinglar bott i flera år nu. CD-samlingen är helt digitaliserad till datorn. Suget efter att göra något med Vinylen har varit stark, men inte tillräckligt för attt göra något åt det. I ett fönster till en teknikaffär i Visby, under vår semestervisttelse där i juni, såg jag en skivspelare med USB-koppling och speciall programvara för "rippning". Suget väcktes till liv på nytt! Efter semestern började leta aktivt och har nu köpt mig en ny leksak, en ION TTUSB. 

Sedan någon kväll rippar jag skivor med hjälp av programmet Audacity. Det går över förväntan även om jag måste göra rippningen i realtid. Jag passar då på att lyssna på mina gamla skivor under tiden och det är många minnen som väcks till liv. Jag är klar med tio skivor och rippar nu den 11:e skivan. Big Country med skivan The Seer från 1986 snurrar på skivspelaren.

I takt med att jag rippar nya skivor kommer jag att publicera information här. Det får fungera som en form av katalog över mitt svunna 80- och 90-tal. Om du tycker att det är intressant så är det en bonus...

Även lite svenskt...

Redan under min tid i Boden (runt 1980) kom jag första gången i kontakt med Docent Död (sedermera Docenterna). Det var en klasskompis som på en semestertripp varit i Stockholm (100 mil bort...) och kom åter med en skiva med Docent Död. Jag spelade in på kassettband och spelade skivan om och om igen. Låtar som Bensin i blodet, Popmusik, Solglasögon, Krig och kärlek, Coca Cola ....snacka om lysande skiva. Jag hade ännu inte skaffat mig rätt engagemang när det gällde musik och tappade därför alltför snabbt kontakten med bandet. Ny kontakt fick jag i Uppsala när jag pluggade där. Jag fick på nytt inspelningar på kassett och blev fast igen. Första egna skivan blev Söderns ros från 1989. I samma veva såg jag Docenterna live i Uppsala vid två tillfällen. Otroligt hårt tryck och det var inte lätt att få tag i biljetter, men efter "lite" trängande i kön lyckades jag komma in på en "hemlig" spelning vid GH-nation där bandet spelade under annat namn (minns inte vilket idag...). Det var vid den spelningen jag och Irma Schultz tog varandra i hand och såg längtande på varandra (jag erkänner här och nu att denna beskrivning är en viss överdrift...berättelsen har jag flera gånger tröttat ut min familj med - eller hur?). Tydligen har bandet en ny skiva på gång. Det ska bli spännande att se vad de kommer med. Läs mer om bandet på Wikipedia.

Influenser från Kanada

I mitten av 80-talet såg jag på ett musikprogram från Kanada. Det sändes på TV3 (tror jag), men jag minns tyvärr inte vad programmet hette. Av naturliga skäl spelades många kanadensiska artister i programmet. En av dem var Bryan Adams. Skivan Cuts Like A Knife från 1983 var den åttonde CD:n som jag någonsin köpt. Skivan Reckless med megahitarna Summer Of ´69, Run To You och Somebody släpptes året därpå. Den skivan köpte jag på vinyl. Som jag minns det köpte jag båda skivorna 1986. Min första CD-spelare köpte jag nämligen hösten 1986 för min första lönecheck från jobbet på Volvo året innan jag började plugga. Det var ju som sagt var begränsat utbud av CD-skivor vid den tiden. Det faktumet och i vissa fall brist på pengar gjorde att man blandade hej vilt mellan formaten. Den 13 juli 1985 öppnade Bryan Adams Live Aid i USA, men det missade jag eftersom vi den dagen hade "återträff" med gymnasieklassen. Vi hade gått ut gymnasiet drygt en månad tidigare, så det tog inte lång tid innan det var dags för återträff.  20 november 1987 såg jag Adams på Hovet i Stockholm tillsammans med Eva, en kursare som var frälst på Adams och inte gillade att man påstod att hon var lik Eva Dahlgren (vilket hon var!). Konserten var en höjdare med bra fart. Med tiden ledsnade jag på honom då jag tyckte att hans musik blev tråkig och han själv alldeles för präktig. Läs mer om Bryan Adams på Wikipedia.

Dags för ... Tom Petty

När jag var ung (yngre i alla fall...) under mitten av 80-talet var kanalutbudet på TV minst sagt begränsat. Därmed var det inte heller så vanligt med musikprogram där man fick se musikvideor. I ett sådant program, minns inte vilket, såg jag dock en gång en mycket bra och originell video med Tom Petty. Låten var Don´t Come Aorund Here No More (klicka på länken för att se videon). Medkompositör till låten är Dave Stewart, som faktiskt också är med i videon, vilket jag var helt omedveten på den tiden. Låten blev en hit och videon är faktisk aktuell just nu då temat i videon är Alice i underlandet, som nyligen (tror jag..) haft premiär på bio med Johnny Depp i huvudrollen. För min del gjorde videotittandet att jag köpte ett antal skivor med Tom Petty, bl.a. live-CD:n Pack Up The Plantation. Den skivan var för övrigt den tredje CD:n i ordning som jag köpt, någonsin. Att jag vet det beror på att jag i början av min CD-köparkarriär numrerade mina skivor med små klistermärken. "Tönt" sa min fru nyss när jag för första gången någonsin visade henne min märkning. "Engagerad" säger jag, jag skulle ju bygga upp en databas av all mina skivor. Jag gick på naturvetenskaplig linje med datainriktning på gymnasiet. Därav min ambition. CD-priserna och det faktum att CD-hyllan i musikaffären i Skövde bestod av endast en handfull skivor, gjorde dock det svårt att faktiskt skaffa CD-skivorna för databasen som heller aldrig blev gjord. Läs mer om Tom Petty på Wikipedia.

Nästa stora konsert - Simple Minds

Vid tiden för mitt nyvaknade intresse för musik slog Simple Minds till med en gigantisk singelhit, Don´t You Forget About Me. Låten var ledmotiv till filmen The Breakfast Club och gavs inte ut på något studioalbum. Jag gick dock till skivaffären och köpte den senast utgivna skivan, Sparkle In The Rain. Jag föll direkt även i detta fall och en av min kvarvarande absoluta favoriter, Waterfront, återfinns på skivan. Den låten är helt grym med sin inledande basgång då i vart fall jag inte kan stå still. 1985 släppte de skivan Once Upon A Time. Personligen tycker jag skivan är bra, vilket kanske beror på att jag precis hakat på som fan av bandet. Min kära kollega Leif, som varit med längre med gruppen, tycker däremot att skivan är usel och att bandet därefter inte existerat för honom. I vilket fall som helst var det dags för en spelning i Scandinavium våren 1986 på den stora världsturnén som följde på skivsläppet. Jag var där och minns spelningen som mycket storslagen. Jim Kerrs pantalonger är också något som man inte kan glömma från konserten. Läs mer om bandet på Wikipedia.

Inspiration från kusin - och Televerket!

På 80-talet var det många människor runt om i landet som prenumererade på musik på kassetband, Mr Music någon? Detta var långt innan Absoulte Music "femtielva". Innan Mr Music var faktisk Televerket en distributör av musikaliska blandband. En av mina kusiner hade med sig ett sådant band då vi träffades på mormor och morfars sommarställe på Nord-Koster. Nu pratar vi lång tid tillbaka. På bandet fanns bl.a. ABC med Look of Love, men för min del var det ett annat band som stod för den stora upplevelsen. IRON MAIDEN! Jag hade ärligt inte lyssnat på hårdrock tidigare och att då få lyssna på The Number Of The Beast var minst sagt uppiggande. Jag har behållit kontakten med Maiden genom åren även om det har funnits perioder då annan musik har prioriterats. Jag vet inte vad det är som gör dem som bra i mina öron, men jag kan inte förneka det. Läs mer om bandet på Wikipedia.

Ullevi 9 juni 1985 - The Boss

Återigen med hjälp av min klasskamrat Patrik hamnade jag på läktaren på Ullevi söndagen den juni 1985. Det var den andra av två magiska spelningar med Bruce Springsteen den helgen. På lördagen hade det regnat, men inte på söndagen. Vi hoppade på läktarna så att taket över oss bokstavligen gungade. Det var helt otroligt. Jag hade precis börjat min militärtjänstgöring i Kristinehamn så de sista minutrarna av konserten hörde jag tyvärr utanför då jag var på väg till tåget på söndagskvällen. Det var den största och bästa konserten jag någonsin varit på. The Boss hade jag sedan på favoritlistan under många år framöver och såg honom även på Stockholm stadion några år senare. För min del var det Born In The USA som det började med, men bland de absoluta favoriterna idag ligger främst Cadillac Ranch och Candy´s room. Det finns dock många andra låtar som också är riktigt bra. Läs mer om Springsteen på Wikipedia.

En av de första konserterna - U2 1985

Min klasskamrat Patrik fortsatte att influera mig med sin musik. Nästa band att upptäcka var U2. Hösten 1984 hade de släppt skivan The Unforgettable Fire med låten Pride (In The Name Of Love) som höjdpunkt och som sannolikt fortfarande är gruppens mest kända låt. Den 26 januari 1985 spelade U2 i Scandivaium i Göteborg. Jag var där och det var min första riktiga konsert. Det var en fantastisk upplevelse och sedan dess är jag helt såld på att gå på konert. Det är så många gånger som energin vid en konsert lyfter musiken till högre nivå, även om man inte alltid gillar bandets studiomusik. Jag har också genom åren fått en förkärlek för liveskivor där U2:s Under A Blood Red Sky är en riktig höjdare. Efter konserten köpte jag raskt ikapp U2:s  tidigare skivor, men efter skivan Achtung Baby tappade jag kontakten med U2 några år. Skivan All That You Can´t Leave Behind gjorde dock att intresset återuppväcktes. Detta på grund av att bandet gick tillbaka till ett mer gitarrbaserat sound. Tyvärr har jag på nytt ledsnat då gruppen återigen lämnat rötterna. Läs mer om bandet på Wikipedia eller varför inte på en inofficiell svensk U2-sida.

Countrymusik, eller?

I min klass gick också Patrik. Han var betydligt mer sofistikerad i sitt musikintresse än vad både jag och Anders var. När vi var på skolresa i Stockholm passade vi självklart på att besöka alla skivaffärer vi kunde hitta. Patrik handlade lite för sig själv och när vi samlades för hemresa visade vi upp varandras fynd. Jag hade bl.a. köpt Kraftwerks Tour de France på maxisingel och RUSH liveskiva Exit...Stage Left. Patrik hade köpt två skivor med gruppen Big Country. Hånfullt undrade vi när Patrik börjat lyssna på Countrymusik, vilket Patrik tålmodigt förklarade inte var fallet. När vi kom hem lånade jag skivorna och spelade in på kassett, som sedan spelades sönder totalt. Den första låten på gruppens första skiva The Crossing hette In A Big Country. Musiken var på nytt något jag aldrig hört förut. Vinande gitarrer från de skotska höjderna tog musten ur mig på en gång. Frontmannen Stuart Adamson hade redan i slutet av 70-talet haft framgångar med punkbandet The Skids, bl.a. med låten The Saints Are Coming som U2 och Green Day gjorde en cover på för något år sedan. Han hade en fantastisk talang, men tog tyvärr sitt liv redan 2001 endast 43 år gammal. Läs mer om bandet på Wikipedia.

Det fortsatte med SAGA

Efter det att Anders introducerade mig för RUSH fortsatte han att förse mig med musik på kassettband. Ett band som dök upp kort därefter på ett kassettband var den kanadensiska rockgruppen SAGA. De spelar s.k. progressiv rock och har givit ut en mängd skivor sedan starten 1978. Jag tappade dock kontakten med gruppen redan i slutet av 80-talet. Där och då i mitten av 80-talet var de dock viktiga för mig och många av låtarna sitter fast i ryggmärgen. Låten On The Loose kommer från gruppens fjärde skiva Worlds Apart från 1980. Det är den singeln som gått hem bäst på listorna, dock inte bättre än 26:a på Billboard Top 100. Den 12 juni kommer de till Sweden Rock i Sölvesborg. Läs mer om gruppen på Wikipedia.

Det började med RUSH!

När jag var ung (för många år sedan) var mitt musikintresse i princip begränsat till att spela in kassettband från radion - SR P3. Det var bara dåvarande topplisteprogram som gällde, vilket innebar tämligen begränsat utbud. När jag i mitten av 80-talet flytttade till Skövde träffade jag Anders som var något mer avancerad än jag i sin musiksmak. Han spelade in ett band med senaste skivorna med en grupp som sedermera blev en av mina absoluta favoritgrupper, kanske till med nummer ett på listan historiskt. Den första låten låten på kassetten "trollband" mig på en gång - jag hade inte hört något liknande förut. Det var helt enkelt starten på mitt musikintresse. Gruppen var RUSH, skivan Moving Pictures och låten heter Tom Sawyer.

Du visste nog inte att Rush har spelat in 24 guld-skivor och 14 platinaskivor (varav 3 multi-platinum). De ska också vara på plats 4 bland rockband, endast efter The Beatles, Rolling Stones och Aerosmith, för flest guld- eller platinaskivor i följd. Läs mer om gruppen på Wikipedia.